Vi landade på Fort Lauderdales flygplats som två lagomt förvirrade och oerfarna ungdomar på resande fot. Efter många om och men satt vi i en taxi påväg till destinationen; hem till vår couchsurfing-host Steven. Med en taxi chaufför som var aningen fundersam över vår slutdestination och en relativt naiv 21-åring och 19-åring i baksätet släpptes vi av vid en liten krog i ett kvarter någonstans i Fort Lauderdale. Efter ett telefonsamtal och några minuters väntan möttes vi upp av Steven och hans hund Blue. Tillsammans promenerade vi alla fyra till det mysiga huset som jag och min syster skulle komma att spendera kommande fem nätter i.

   Fort Lauderdale bjöd på långa promenader, fin natur, oerhört god mat(!) och en fantastisk couchsurfing-host!

 

Resan gick vidare mot Brickell, Miami för nästa äventyr. På 17e våningen, i livets lägenhet, mitt i Brickell blev vårt andra couchsurfing boende! Samma kväll tar våran host David med oss på en förfest hos en vän några kvarter bort och sedan följer vi med ett härligt gäng ut för en första upplevelse av Miami's uteliv.

   Brickell bjöd på fest, regn, poke bowl, tv-spel, nya vän -och bekantskaper, samt lite annat kul som förblir vetskap enbart för dem som närvarade just där och då, haha!

 

Redan dagen efter gav vi oss vidare mot Hollywood för att möta upp vår nyanlända familj och spendera kommande tre veckor tillsammans med dem. Efter ungefär en trettio minuters uber resa klev vi in i ett stort, fint hus på kvällskvisten den tionde december. Ett efterlängtat kramkalas avslutade vår första kväll tillsammans.

  Följande veckor skulle komma att spenderas med poolhäng, mammas hemlagade mat, shopping i Sawgrass Mills och Aventura, löjligt goda middagar på Cheescake Factory, filmkvällar, Hollywood beach, en roadtrip till Orlando och Universal Studios, för att nämna det hela i stora drag.

 

Jag och Sofia tillbringade nyår i Miami tillsammans med nya bekantskaper från tidigare fest i Brickell. En kväll som började längs strandpromenaden på South Beach där drinkarna var enorma och kostade skjortan, för att sedan fortsätta vidare mot en nyårsfest på en klubb i området kring Little Havana/Brickell med bra sällskap och gratis champagne hela natten. Klockrent!

 

Den här resan är utan tvekan en av dem absolut bästa jag gjort! Jag är evigt tacksam för att jag har möjlighet att resa, för att jag har möjlighet att få göra det tillsammans med min underbara familj.
Jag hoppas att inom kort kunna vara iväg på nya äventyr igen, med minimal packning och bästa sällskapet.

 

 

 

Under loppet av ca 24h så har jag lyckats bli avstulen min tvätt; trosor, sockar, handdukar, en jacka, hoodie, alla träningskläder -sportbh:ar, tights, överdelar m.m. Samt tappat bankkort, nyladdat SL-kort och nycklar. Livet leker! Kul va?

   Jag är fortfarande väldigt förvånad över det faktum att någon, för det första, tagit någon annans tvätt. Men även det faktum att denne, för det andra, har tagit någon annans underkläder. Fascinerande. Att sedan inom några timmar upptäcka ens jackficka tömd på viktiga värdehandlingar underlättade inte situationen.

    Allt detta är ersättligt, endast materiella ting, fick jag påminnas om när jag ringde pappa gråtandes av förtvivlan.

 

Någon gång där i maj så flyttade jag till min tredje bostad sedan jag blivit Stockholmsbo. Trivs verkligen i min nuvarande lägenhet, så förhoppningsvis blir den min bostad för en längre tid.

   I början av juni flyttade Elin tillbaka till norr, vilket kändes och fortfarande känns väldigt jobbigt.

   Den 1 september flyttar den äldre av mina lillasystrar in hos mig, och vi blir därmed sambos på obestämd tid. Jag har en magkänsla av att detta kommer bli klockrent!

 

Under två av sommarens månader; juni och juli, tog jag med min fina Stockholmsvän Frida upp till Norrland. Totalt två veckor innehållande jobb med världens bästa team; Afterski Team under festivalerna "Skellefteå Stadsfest" och "Piteå Dansar & Ler". Norrland bjöd även på god mat, jacuzzi, film, massvis med skratt, sena nätter fyllda med intressanta diskussioner, fest, dans, en oerhört blöt cykeltur och renkalvsbajs på mina jeans. Uppskattat, minnesvärt och klockrent!

   I slutet av juli, med andra ord direkt efter Piteå Dansar & Ler, så kom min familj på besök hos mig. Jag och mamma pysslade ihop en mindre krydd -och grönsaksodling på min balkong. Jag, pappa och mina systrar hade en helkul kväll på Gröna lund, där vi ifrågasatte om en någonsin blir för gammal för karuseller och dess adrenalinkickar? Naturhistoriska museet spenderade vi en av dagarna på, och jag fann det riktigt intressant och underhållande! Utöver det så pysslade vi på i lägenheten, gick på bio, åt god mat och hade det fint tillsammans.

 

 

Min sommar har utöver ovan nämnt spenderats på jobb, utgångar med massa skratt och dans, spontana kvällar, dansklasser, träning och god mat för att nämna det mesta lite lätt.

   Jag trivs bra i Stockholm, jag har en vardag här nu. Och framöver kommer jag förhoppningsvis till den punkt då jag hittar de fina smultronställena, det lilla extra, och inte lever mitt liv här som om det fortfarande är en relativt främmande plats. Det är dock fortfarande tungt med jämna mellanrum att ha flyttat ifrån en hemstad, min familj och vänner. Även om jag inte alls känner för att flytta tillbaka just nu.

   Upplever ofta att känslor är svåra att sätta i ord, och även denna gång upplever jag det.

 

Några bilder delar jag med mig av!

 

Yep, jag citerar mig själv, för såhär kände jag för inte så längesedan. Närmare bestämt för 2 månader sedan. Denna vår har jag nu fyllt tjugo år. Vid tidigare tillfälle (i detta fall på instagram) har jag uttryckt mig att det ännu inte klingar bekant och det håller jag kvar vid. 20 år. Jag känner onödigt mycket kring -och för den åldern. Jag har ältat den alltför mycket nu, så jag lämnar mina känslor och tankar där dem befinner sig i nuläget för att istället dela med mig av en, enligt mig, helhärlig video från mitt födelsedagsfirande.

 

 

 

 

Att..

 

Mitt mående har varit likt en berg -och dalbana på sistone. En drastisk sådan dessutom med snäva kurvor, branta backar, långsamma starter och abrupta slut. Jag har ett bra liv; fantastiska vänner, en oersättlig familj, goda förutsättningar vad gäller jobb, får bra hjälp med mina rygg -och bäckenbesvär, bor i en fin lägenhet. U get the point. Trots detta är inte mitt mående alltid på topp. Otacksam och girig? Skulle jag definitivt inte vilja påstå att jag är, utan snarare mänsklig.

   Att hitta den där balansen i livet, i vardagen, för stunden. Det är inte gjort i en handvändning, och det har gjort mig aningen ostabil. Det är mer än okej att må på detta vis, och det är viktigt att våga känna efter hur en mår.

Dagligen cirkulerar mina tankar numera rätt så intensivt kring inledningen av detta inlägg.

Jag är så innerligt tacksam. Jag uppskattar så mycket. Dagligen.
   Mina fantastiska föräldrar, som i alla stunder utan minsta tvekan alltid ställer upp för mig, mina syskon, varandra och personerna i vår omgivning. Flytten, boende & mat, dansen & träningen, livsguidening, tryggheten & kärleken -dom ger mig allt och lite till. Jag skulle inte vara där jag är idag överhuvudtaget utan dem.

   Mina två älskade systrar, som ger mig sådan kärlek och erbjuder den finaste av vänskapsrelationer. Ni är och förblir två av de absolut mest värdefulla i mitt liv. Oavsett vad, oavsett allt.

   Vänner -nära & bekanta, gamla som nya- ni är så ofantligt betydelsefulla. Att tillsammans uppleva ungdomen och livets alla händelser, svårigheter och euforiska minnen (samt allt däremellan) är för mig ovärderligt. Vänner tycks komma och gå genom åren, kanske främst på grund av livets alla val av vägar, vilket jag har stor acceptans för. Men trots det så är jag mån om mina vänner, anser att det är viktigt att vårda sina vänskapsrelationer. Vad än det innebär för varje enskild relation.

 

Var dag kan jag mätta min mage med bra, hälsosam kost. I vissa fall väljer jag ohälsosammare alternativ, för att jag vill och har den möjligheten. Jag har en bekvämlig säng att sova i varje natt, till och med hela dagar om jag så skulle vilja och behöva. Både dator och telefon har jag i min ägo, dagligen använda och personligen något jag upplever att jag behöver i min vardag. Kläder, skor och skönhetsprodukter i flertal, och stor möjlighet att införskaffa mer. Mat och prylar av olika slag. Något som jag lätt tar förgivet, på grund av att jag har det välställt, och mer eller mindre alltid haft hela mitt liv.

   Allt detta är jag innerligt tacksam över, om än mycket av det ovanämnda "bara" är prylar, och jag har en dålig vana att ta det förgivet.

 

Jag har i nuläget tre olika jobb, samtidigt. Samt att jag rehabiliteringstränar och tränar dansteknik. På mitt nyaste jobb har jag fasta dagar -med andra ord; ett schema. På mitt andra jobb (näst nyaste) blir jag förfrågad gällande arbetspass helgen innan den kommande veckan (ev. schema framöver) och det sista jobbet (Twilfit -RetailPoolen som jag skrev om här) blir jag oftast inringd till samma dag det gäller eller eventuellt med några dagars framförhållning. Min vardag är med andra ord delvis regelbunden, men oftast väldigt oregelbunden, flexibel och varierande. Detta har absolut sin charm och sina fördelar, men i nuläget har nackdelarna vägt aningen tyngre. Ovissheten om vilka dagar jag blir inringd på jobb -ifall jag överhuvudtaget ens blir inringd på jobb. Ovissheten om vad jag kommer tjäna ihop under den aktuella månaden. Svårigheterna att planera vardagslivet när jag måste se till att vara tillgänglig hela dagar ifall jobbpass eventuellt dyker upp, och blir det inga jobbpass så har hela dagar spenderats på väntan. Detta upprepas vecka efter vecka, månad efter månad.

   Missförstå mig rätt, jag trivs verkligen på alla mina jobb. Jag har bra chefer, kollegor, löner och arbetstider. Och det är trots allt jag som själv valt att ta på mig alla dessa jobb. Skäl till föregående mening: Jag tycker om att ha flera olika jobb, att variera mig. Jag vill lära mig så mycket som möjligt, samtidigt, skapa goda arbetslivserfarenheter. Jag behöver en stor inkomst för att kunna bo hemifrån, i Stockholm stad, finansiera rehabilitering och framtida eventuella dans -och sång utbildningar/lektioner. Om än mina motiv till alla dessa jobb är starka nog för att få mig att göra detta, åtminstone i nuläget, så betyder det inte att det är en drömvardag eller något jag i längden kommer klara av.

   Trots allt så är jag evigt tacksam för att jag fått chansen till alla dessa jobb, och därefter blivit erbjuden att jobba kvar. Jag uppskattar så innerligt den fina feedback jag fått från chefer och kollegor på mina nuvarande jobb, och även alla tidigare jobb såklart. Det går väldigt bra för mig inom flera olika branscher, vilket jag fortfarande är förvånad över, men än en gång väldigt tacksam för.

 

Vars är jag påväg? Vad är min framtidsplan?

   Jag vet inte. Är väl svaret jag skulle ge på de två frågorna... på grund av osäkerhet. Som ungdom i dagens samhälle bör jag mer eller mindre ha en utstakad plan, ungefär, åtminstone. I alla fall vad jag upplever förväntas, om än jag är fullt medveten om att jag är långt ifrån den enda ungdomen som inte vet vars jag är påväg. Kanske är förväntningarna enbart mina egna, något jag fått för mig att andra förväntar sig?

   Jag har ingen konkret framtidsplan. Däremot vet jag mer eller mindre konkret vad jag vill syssla med i framtiden, och denna medvetenhet har tillkommit på senare tid. Huruvida jag kommer kunna lyckas ägna mig åt detta, samt på vilket sätt, vet jag i nuläget inte riktigt. Och det är väl just precis det! Jag måste leva i nuet, absorbera all den kunskap och alla de erfarenheter jag skaffar mig just nu, för att ha större möjlighet till mina framtidsdrömmar. Att leva i nuet, att vara närvarande är för tillfället min absolut största svårighet!

   Just precis vad jag vill livnära mig på framöver är inte det relevanta, men för att lättare kunna sätta ord på det hela och ge konkreta exempel så nämner jag det lite lätt i alla fall. Dans, träning, någon form av estetisk verksamhet och eventuellt sång/musikal är de områden jag vill syssla med. Exakt på vilket sätt är inte relevant. Poängen (och exemplet) är att jag måste fokusera på min rehabilitering och den dansteknik jag i nuläget utövar för att inom snar framtida kunna dansa igen och därmed komma närmre mina framtidstankar. Jag måste leva här och nu för att kunna leva sen.

   Mina nuvarande jobb är kanske inget som starkt kan förknippas med vad jag egentligen vill göra, men det är arbetslivserfarenheter -ger mig kompetens av olika slag, i olika branscher, i livet. Oundvikligt är att det även är inkomstkällor, något som är nödvändigt för min nutid och framtid.

 

Att i allt detta lyckas planera lagomt och prioritera rätt. Jag måste alltid vara beredd ifall jag blir inringd på jobb och då se till att ha med mig allt jag behöver vad gäller kläder, mat och så vidare. Ska jag orka med träning måste jag se till att sova, och ska jag hinna sova i tid måste jag se till att lagat mat under helgen eller de dagar jag lyckas vara ledig. Det är ett ständigt planerande på något som är så osäkert.

   Att sedan välja sina prioriteringar, vad som är viktigt och vad som bör väljas i första hand; en efterlängtad utlandsresa eller flertal hemresor till min älskade familj i Norrbotten. En behövlig nattsömn eller en lyckobringande film under nattimmarna. Spendera pengarna på hälsosam mat, ekologisk mat eller en rätt så näringsfattig man ack så god chokladkaka. Just nu är det jobben som stått för första prioritet. Allt annat har blivit mer eller mindre prioriterat i andra hand, därmed även mig själv. Ohälsosamt och långt ifrån hållbart. Att prioritera är viktigt, och vad en prioriterar är upp till var och en, men glöm aldrig dig själv. Glöm aldrig mig själv.

 

Denna vår fyller jag tjugo år. Jag är en av dem som till och från ofta lägger stor vikt på den juridiska ålderna. Någonstans har jag fått för mig att jag redan nu, innan jag ens fyllt mina tjugo år, bör ha uppnått något storartat. Åldern är i många fall enbart en siffra och talar inte nödvändigtvis för den fysiska och psykiska ålderna hos en person. Tjugo år är hur som helst inget att vara nojig över, jag är ung. Ändå lyckas jag hinna lägga tid och stressa upp mig på en sådan sak. Kanske beror detta på att åldern är lätt att använda som en koppling till vars jag ungefär bör vara i livet? Eller snarare, vars jag fått för mig att jag bör vara i livet. Jag börjar bli så pass gammal att självständighet är aktuellt. Jag har flyttat hemifrån, jag har på egen hand skaffat jobb, jag handlar och tillagar min egen mat, jag tvättar och städar. Så på sätt och vis är jag väl självständig. Men egentligen är jag långt ifrån självständig. Än en gång, mina fantastiska föräldrar, jag behöver dem för att kunna göra allt det jag gör i nuläget. Det är absolut inget fel med det, jag är så innerligt tacksam för att jag alltid kan vända mig till dem oavsett vad, men jag tycker övergången från ungdom till ung vuxen är hårfin och rent ut sagt förjävla svårhanterlig. Du är tillräckligt gammal för att bli tagen på fullt allvar, likväl som att du när helst det passar kan bli nedtryckt för att du fortfarande "bara är barnet ännu", alldeles för oerfaren och ung för att veta vad saker och ting egentligen innebär. Vi alla går igenom det, jag är inte ensam.

   Trots allt är denna period av livet spännande, uppskattad, intressant och så full av möjligheter! Och det är guldpokalen i allt elände, och det är helt ärligt så värt. Hade bara inte tackat nej till lite mer klarhet och balans, om än det kanske är lite för mycket begärt, ger mig en lite för stor guldpokal.

 

Att sätta ord på allt detta är svårt, men på något vis känns det nödvändigt och skönt. Det är ett virrvarr av tankar, känslor och funderingar. Även en chans att sätta ord på sådant jag är så oerhört och innerligt tacksam för, åtminstone en del av allt. Det finns ingen slutpoäng, ingen lösning på något i denna text. Bara en ung kvinnas tankar, känslor och funderingar satta i ord så gott hon kunnat. Det är ett personligt organiserat kaos.

     _________________________________________________________________________________________________

   Måndag den 9onde feb spenderade jag och Elin kvällen på München bryggeriet och njöt av The Kooks underbara musik.

   Den 11e feb fick vi finbesök av en saknad vän, Emelie Hedlund. Lite festligheter, sena nätter, filmkvällar och skönt häng har vi hunnit med. Idag återvänder hon till England.

 

Den 1 mars flyttar jag och Elin till en annan lägenhet. Billigare hyra, centralare och badkar!! Mina föräldrar och min yngsta lillasyster kommer ner den 28e feb och hjälper oss med flytten, vilket känns sååå fantastiskt! Dels att få flytthjälp, men också att äntligen få umgås med dem igen.

   Två resor hem till familjen är bokade nu under våren. Det vankas bröllop och efterlängtat familjehäng uppe i kära Norrbotten. Återser förhoppningsvis även gamla goa vänner.

 

Det var allt för nu, på återseende!

Tjugosjunde februari - Trettonde mars spenderade jag i Kap Verde tillsammans med min familj.

    (Ja, det var nästan ett år sedan.. ber om ursäkt). Det var en resa jag personligen uppskattar oerhört mycket! Likt alla resor hade den sina bättre och sämre stunder, men näsintill alltid hamnar tankarna på dom bra stunderna. Ett gott tecken! Och därav är det dem jag kommer dela med mig av.

 

Kap Verde består av nio öar, varav vi bodde på ön Sal i ett område som heter Santa Maria, på hotellet Porto Antigo.

    Vi gick alla in med inställningen att detta skulle bli en avslappnad och inte så händelserik resa. För det mesta ligga på stranden, vid poolen och bara vara. Vi spenderade också stor del av våran tid på det viset, utöver att jag och äldsta lillasyster; Sofia, även tillbringade nätterna ute i Santa Maria. Vi promenerade längs stranden med en stjärnklar himmel ovanför oss, bekantade oss med jämngamla invånare, åt nybakt bröd mitt i natten, drack både goda och inte så goda drinkar, dansade med främlingar till livemusik, för att nämna en del. Jag uppskattade och uppskattar än idag dessa nätter oerhört mycket! Minnesvärda.

 

Jag har med mina minimala kunskaper och erfarenheter klippt ihop en video, i och med att både jag och Sofia hade med oss våra GoPro kameror. Istället för att skriva en roman, som jag oftast råkar göra, så tänker jag spara på mängden text och istället låta videon tala för stora delar av resan. Finns frågor och funderingar så är det såklart fritt fram att ställa dem.
Kramar!

Den 31 augusti satte jag mig i bilen tillsammans med mamma, pappa och Isola. En bilresa på ungefär 13h hade vi numera framför oss. Piteå -Stockholm. Nu var det min tur att lämna det trygga hemmet, att flytta hemifrån.

 

Jag uppskattar verkligen att åka bil, det är en härlig känsla. Just denna bilresa innebar inte en bilresa tillbaka hem, och det var en tanke som jag minns inte riktigt hade landat ordentligt i dåvarande stund. Jag var exalterad och så oerhört spänd inför allt som väntade; ny stad, nytt boende, nytt umgänge, förväntningar, förhoppningar, jobb, utbildningen, dansen och allt därtill. Och det var nog ganska exakt där mina tankar landade istället för insikten att jag nu skulle komma att leva min vardag ifrån min familj, mitt hem. Inte bara imorgon och om två veckor, utan flera månader, kanske flera år. 

Bilresan gick bra och vi anlände till lägenheten. I fyra dagar packade vi upp, monterade ihop möbler, stötte på problem, löste problemen och i slutändan var där en fantastiskt fin, mysigt möblerad lägenhet som skulle komma att bli mitt hem inom den närmsta framtiden.

Torsdagen den fjärde september skjutsade mina föräldrar mig till Skarpnäcks tunnelbanestation. Jag skulle åka iväg för lite ärenden och dom skulle påbörja sin bilresa hem till Norrbotten. Det var dags att säga hejdå. Vi kramades, länge. Jag minns så väl mammas tårfyllda ögon, "Men mamma, jag kommer ju inte vara långt bort!". Hon snyftade till och mumlade något i stil med "nej inte långt bort, bara typ 100 mil..". Det jag inte hade insett då, hade hon insett.

Mina första dagar, till och med veckor, kändes som någon form av paus från vardagen. I dåvarande stund kändes vistelsen i Stockholm som något som inom kort skulle vara över. Inte för att jag misstrivdes, eller att saker och ting inte fungerade som dem skulle. Utan det tog helt enkelt bara ett bra tag innan jag faktiskt insåg att jag numera bor här. Jag nämner det ofta, upprepar det, men det beror på att det var en stark upplevelse.

Så småningom blev den ungefär tjugofem minuter långa bussresan till Slussen, den ungefär sju minuter långa tunnelbaneresan till Östermalmstorg och därefter den ungefär sex minuter långa promenaden till mina lektioner, en rutin. Att ta en promenad till Ica Nära eller ta en buss till Willys, att laga middag, att tvätta etc. blev en vardag. Allt föll i sinomtid på plats, och tack vare mitt goda lokalsinne underlättades min vardag en heldel. Vilket jag är oerhört tacksam för, haha!

 

För att släta ut alla frågetecken gällande min utbildning så ska jag försöka förklara det så smidigt jag möjligtvis kan.

I våras sökte jag olika dans/dans -och musikal utbildningar och därmed gjorde auditions. En av utbildningarna jag sökte var SMU -Stockholms musikalartist utbildning på skolan BASE23. Auditionen pågick under tre dagar, varav man var tvungen klara sig vidare för varje dag. Jag tog mig till sista dagen, men klarade det inte hela vägen. Jag blev erbjuden en plats på skolans förberedande linje DayBase, en deltidsutbildning på dagtid mån-fre. Jag valde att tacka ja till denna deltidsutbildning. I slutet av juli blev jag informerad om att denna utbildning mest troligt inte skulle startas igång HT-14 på grund av för få elever som tackat ja. Jag blev erbjuden att få en aningen "specialsydd" deltidsutbildning på kvällstid istället. Jag valde att tacka ja till detta erbjudande, vilket då innebar att jag skulle dansa med två av BASE23s dansarlinjer.

 

Mina första dagar på BASE23 var framförallt nervösa. Om än jag hade besökt skolan i samband med audition så var den ändå en obekant plats. Jag kände ingen överhuvudtaget. Jag hade inte riktigt någon aning om vad jag skulle förvänta mig av lektionerna, huruvida jag skulle lyckas prestera, hålla nivån -och vad var det ens för nivå?, vad skulle det innebära som dansare att komma från en liten norrländsk stad till huvudstaden där var och varannan människa andats dans sedan barnsben.

Mina första dagar gick bra, trots nervositeten. Jag trivdes och körde på, försökte greppa alla de olika lärarna, komma in i skolan och utbildningen.

Det tog inte särskilt lång tid innan min kropp halvt om halvt gav upp. Jag har tidigare haft problem med smärta i ljumskarna, bäckenet samt att jag har ryggsmärtor dagligen sedan 13 års ålder. Det var alltför naivt av mig att tro att dessa problem på riktigt hade försvunnit bara för att jag tagit ett mer eller mindre uppehåll från dansen över sommaren. Jag blev rekommenderad av en elev på skolan (som numera är min vän) att söka hjälp hos fysioterapeuten Anna Magnusson Sogell och det är precis vad jag valde att göra. Återkommer till det senare!

Höst terminen 2014 var en helgrym danstermin för mig personligen. Att komma ifrån en liten stad och möta något större, möta fler dansare och dessutom oerhört talangfulla sådana har varit så givande. I och med allt detta var jag tvungen öka min prestation, öka tempot och ligga i för att hänga med. Jag upplevde en avsevärd skillnad hos mig själv som dansare. Om än jag inte alls var en av dem som höll högsta nivå.
   Jazz, modernt (i samband m. gästlärare), avanc. hiphop, house, stepp, sånglektion -masterclass, sånglektion m. fokus på stämmor och körsång, var lektioner jag tog del av på BASE23 under HT-14. Till en början tog jag även del av balettlektioner, men i och med att mina skador kom tillbaka valde jag att avstå baletten på grund av att just den läraren jag hade inte riktigt hade förståelse för mina skador, den dansstilen påfrestade aningen mer än dem andra och jag fick tyvärr inte den undervisning jag behövde på dessa lektioner.
   Min första föreställning med BASE23 blev på Slottet. Vi framförde föreställningen Drottning Kristina framför silvertronen, med bland annat kungen och drottningen som åskådare. Det var en rätt mäktig första föreställning må jag säga! 

 

Fysioterapeuten jag valde att vända mig till efter rekommendation från en vän. Detta var den bästa rekommendation jag någonsin fått, det bästa val jag någonsin gjort.
   Anna är som tidigare nämnt fysioterapeut, men utöver det är hon personlig tränare samt har dansat med New York City Ballet. Anna vet vad dans innebär både fysiskt och psykiskt, hon förstår tekniken, hon kan danstermerna och i kombination med hennes kunskaper som fysioterapeut och PT är det så klockrent det kan bli! Viktigt att inte glömma hur fantastisk hon är som person också. Jordnära, förstående, human och ställer upp, för att bara nämna några positiva sidor hos henne. Som coach är hon vettig, lyhörd och vakar över dig likt en hök. Det är 110% hårdträning som gäller och hon ser till att du utför det också. Problemen löser inte sig själv, utan de kräver hårt arbete, och det ger fantastiska resultat!

   Jag gick till Anna första gången i september, och ganska på en gång började jag gå till henne relativt regelbundet. Till en början fokuserade vi på ren rehabiliteringsträning, att få ordning på min kropp och skapa nya nervbanor så att jag skulle börja använda min kropp på rätt sätt och därmed bli av med mina smärtor. Så småningom har vi lagt på dansteknikträning. En balettbaserad teknikträning där jag får jobba mer specifikt inriktat på dansen, om än all rehab vi gör hjälper mig i dansen. Jag ser stora framsteg och upplever avsevärt mindre smärtor. Utöver det har jag fått en betydligt bättre förståelse för hur kroppen fungerar och hur jag bör arbeta med den.

Anna finns på Östermalm, Eriksbergsgatan 10B. Hemsida: http://www.physiotherapystockholm.se/sv-SE
Vill ni läsa mer om Anna: http://www.physiotherapystockholm.se/sv-SE/om-oss/anna-magnusson-sogell-21004956

I och med flytten visste jag att jobbsökande skulle bli aktuellt, jag behövde en inkomst för att kunna bo här. Satt en natt och sökte jobb via Arbetsförmedlingen -platsbanken. RetailKnowledge; retailpoolen, ett bemanningsföretag, sökte extra personal för Twilfit. Jobbet innebar att jobba som extra personal i Twilfitbutiker runtom i hela Stockholm. Jag skickade lite halvhjärtat in mitt CV och en kortare text till varför jag ville jobba på Twilfit, dock med inställningen om att detta var ganska omöjligt ändå. Twilfit är en butikskedja med mycket kunnig personal inom både service och en sådan konkret inriktad detaljhandel, och jag ansåg inte att jag riktigt hade dem egenskaper som behövdes för att klara jobbet om än jag så gärna önskade det. Till min stora förvåning visade det sig att jag hade helt fel, och det är jag så innerligt glad över!
   Inte alltför länge efter att jag skickat in ansökan ringde dem mig från RetailPoolen. Jag fick göra en intervju via telefonen, och därefter blev jag tillfrågad att delta på en gruppintervju. Tackade ja och deltog i gruppintervjun. Efteråt blev det en kortare, enskild intervju med var och en av oss. Vi var ungefär 15 st. Dagen avslutades med information om att vi skulle få besked om vi fått jobbet eller inte inom två veckor. Jag åkte hem och kände i den stunden att två veckor kändes som en evighet. Nu när jag väl hade tagit mig så långt så ville jag ju verkligen ha jobbet.

   Dagen efter på morgonen ringer dem från RetailPoolen. Jag är i den stund väldigt oförberedd och förvånad och nervös. Kvinnan i telefonen, som jag dessutom träffat dagen innan, frågar mig hur jag upplevde att gårdagen gick. Vi talades vid ett tag, varav jag berättade hur jag känt över gårdagen. Tillslut säger hon att jag inte behöver vara orolig över gårdagens prestation för jag hade fått jobbet! Jag var så oerhört glad, och det märktes tydligen genom telefonen också haha.

   Jag blev kallad till ett informationsmöte för att få ta emot den sista informationen, samt skriva avtal. Jag är anställd via RetailPoolen med ett ram-avtal, där kravet är att jag sysselsätter mig med studier på något vis och kan lova dem minst två hela arbetsdagar i veckan. Jag som anställd har ingen garanti på hur många timmar i veckan jag minst ska få arbeta. Det fungerar på så vis att jag fyller i dagar och tider jag är tillgänglig för jobb via deras hemsida där jag som Poolare har egna inloggningsuppgifter. Sedan ringer dem en antingen någon timme före ett arbetspass och frågar om en har möjlighet att jobba, i vissa fall blir en erbjuden arbetspass framöver.
Det låter kanske som lite halvtaskiga arbetsvillkor, och till en början var jag aningen skeptisk. Det visade sig att jag inte hade något att vara skeptisk för. Jag är helnöjd med detta jobb, Retailpoolen sköter detta på ett schysst sätt. Jag blir ofta erbjuden arbetspass, och dom har full förståelse om jag inte har möjlighet att tacka ja till alla pass.

   Den femte och sjätte november hade jag mina utbildningsdagar. Två heldagar i butik -en dag i en stor butik, och en dag i en liten butik. Jag sög åt mig all information likt en svamp, för jag kunde inte riktigt hantera det faktum att jag inte redan kunde detta jobb utan och innan. Denna hängivenhet var dock enbart till min fördel. Jobbet har gått bättre än jag någonsin vågat tro!

 

> De första veckorna tillbringade jag min tid på BASE23, i lägenheten och träffade vänner som var på besök i Stockholm eller vänner som också flyttat hit. Spenderade halloween med nyfunna vänner och deltog på en inflyttningsfest med en vän där de flesta gästerna var närmare 30 års åldern och jag blev igenkänd som Skellefteåbo.
> Under v. 44 kom min familj och en vän till min äldsta lillasyster på besök. 6st personer + 1 hund hemma hos mig, det var trångt och stökigt, men mysigt och uppskattat! Vi åt ute, såg Flashdance musikalen och The Richboyz Ninja, hade myskvällar och umgicks. När dem väl tog sitt pick och pack hem till Norrbotten igen fick jag en enorm hemlängtan. Minns det så väl.

> Den 29e november flyttade en kille från Dalarna in hos mig. Vi kände inte varandra, men han behövde någonstans att bo och jag behövde hjälp med hyran. Win win situation!

> I december umgicks jag mycket med fina vännen Felicia Goossens.
> Den 18e december for jag hem till kära Norrbotten för jul -och nyårsfirande med familj och vänner, samt jobb med fantastiska After Ski Team. Hade oerhört uppskattade dagar i Piteå, med kanske aningen för mycket festande, onyttigheter och rent ut sagt förjävliga sovrutiner. Men det var det lätt värt!

> Jag har av olika skäl tagit ett beslut att inte fortsätta studera på BASE23 VT-15. Jag kommer ta en form av kombinerad privat utbildning -och rehab hos Anna istället. Utöver det ska jag jobba så mycket jag bara kan.

> Den 11e/12e januari flyttar killen från Dalarna ut och min kära vän Elin Lindholm flyttar in den 13e januari!

 

Den 16 maj stod jag på scen tillsammans med fyra dansare. Min dåvarande klass, min gymnasieklass. Vi framförde föreställningen "Desperate to be...", en föreställning som vi tillsammans skapade under x antal månader.  Föreställningen var vårt gymnasiearbete, vår sista föreställning som elever på Piteå Dansargymnasium och mest troligt också sista föreställningen vi skulle komma att göra tillsammans.

 

Det har nu gått närmare fyra månader sedan föreställningen ägde rum. Denna föreställningen stod mig väldigt nära, betydde mycket på flera olika vis. Under den tiden i mitt liv, under den tiden i mitt liv som dansare, var mina krav på mig själv enorma. Jag ville tillsammans med min klass skapa en förställning med god kvalité, jag ville att allt skulle bli så bra, och framförallt, jag ville att JAG skulle göra detta så perfekt. Det var lite där det hela föll, det var där jag föll.

    I kaoset av föreställningsstress, nervositet, glädje, adrenalin och allt vad som upplevs i dessa situationer var jag nöjd med min prestation. Jag var så stolt över vad jag åstadkommit på scen, om än en del saker gärna hade kunnat gå bättre. Men i den stunden spelade det inte så stor roll. Helheten var så bra ändå!

    Efteråt, när videos gick att ta del av föll all min stolthet. Av videosarna att döma presterade jag dåligt. Jag dansade dåligt, jag hade dålig utstrålning, jag sjöng inte särskilt bra, kläderna såg fel ut på mig. Allt var bara fel.

Självkritik. Ganska stark sådan.

 

Efter detta fortsatte jag dansa, jag fortsatte sjunga och delvis förträngde det jag sett på videosarna. Jag levde istället på känslorna jag upplevde under föreställningen, och alla positiva komplimanger vi fick från dom som såg föreställningen.

   Tiden har fått gå, och häromdagarna tog jag mig tid att titta på videosarna igen. Den starka självkritiken återkom inte, och jag njöt istället. Såg det jag gjorde bra, var uppmärksam på det jag kan förbättra. Och jag insåg att detta inte alls är något jag är missnöjd över. Detta är en del av min resa som dansare, och jag lär föralltid vara en dansare på resande fot. Ständigt på resa genom mitt lärande, misslyckande och min utveckling. 

I dessa videos finns så mycket bra att se och därav kommer jag dela med mig av dem.

 

Desperate to be seen
En tolkning av Big Spender från Sweet Charity av Bob Fosse.
Skapad & framförd av: Emelie Hedlund, Julia Werkmäster, Lina Jonsson, Julia Sandström och Emmy Arvidsson. 

 

Desperate to be enchanted
Låt: Latch -Sam Smith
Koreografi & dansare: Julia Sandström.

 

Desperate to be confident
Låt: Sexy and I know it: delux remix -Noah
Koreografi: Emelie Hedlund
Dansare: Emelie Hedlund, Lina Jonsson, Julia Sandström, Sofia Hedell, Jenny Vieira, Stina Lindberg, Deniece Boman Öquist, Felicia Larsson, Jennifer Lindgren, Julia Wallström.

 

Desperate to be unrestrained
Låt: Prisms -65daysofstatic
Koreografi & dansare: Julia Werkmäster och Emmy Arvidsson.

 

Desperate to be yours
Låt: Got me good -Ciara
Koreografi: Lina Jonsson
Dansare: Lina Jonsson, Julia Werkmäster, Emmy Arvidsson, Emelie Hedlund, Julia Sandström, Stina Lindberg, Julia Viklund, Jennifer Lindgren, Julia Wallström, Jazmine Murphy, Brooke Johnson.

 

Desperate to be together
Låt: Shake it out -Florence and the Machine
Koreografi & dansare: Emmy Arvidsson, Emelie Hedlund, Julia Werkmäster, Julia Sandström och Lina Jonsson.

 

Desperate to move
Låt: Word up! (the alias radio edit) -Little Mix 
Koreografi & dansare: Emelie Hedlund, Lina Jonsson, Emmy Arvidsson, Julia Werkmäster och Julia Sandström.

 

 

 

Den 11 juni tog jag studenten och därmed avlsutade mina tre år på gymnasiet.

      "Tillsammans med familjen, helgoa vänner & onyktra, lyckliga studenter firade jag en dag som förblir minnesvärd och oförglömlig!" På instagram satte jag ord på dagen på detta vis, och jag väljer att behålla det så även här.

 

Bilder fotade och redigerade av min syster.

 

 

I år var det min tur att ta del av allt vad studentfirandet innebär, däribland balen.

    Mina förväntningar på balen var inte särskilt höga. Detta grundade sig i åsikter och upplevelser från ungdomar som under tidigare år tagit del av balen. Jag är glad över att kunna säga: balen blev ett fantastiskt bra minne!

Jag tillbringade dagen och natten bland helgoa vänner, i en hemmasydd balklänning och med en kalufs prydd av äkta, vackra blommor. Maten mättade min mage alldeles tillräckligt, underhållningen föll mig inte alls i smaken och röda mattan var en rolig upplevelse.

Bara sådär. Och jag är nöjd!

Delar med mig av bilder som min syster både fotat och redigerat.

PS. Balen ägde rum den 5 juni. Men bättre sent än aldrig!

 

Ljuden. Ja, de där ljuden.
Svenska nationella tal, VT -2014

 

Ljud. Flera ljud ihopsatta. Flera ljud ihopsatta, relativt tätt inpå. Bokstäver, ord och meningar är vad jag talar om. Med dessa olika ljud vi kallar bokstäver, bildas orden, som bildar meningarna, som får oss att tala, skriva och läsa. Språket. Konsten att föra sig verbalt och skriftligt, konsten att behärska detta språk och denna konstform. Vad betyder vårat verbala och skriftliga språk för oss?

Här och nu, i förrgår och för flera år sedan var och är språket ett dagligt bruk. En kommunikationsform jag definitivt vill påstå har en oerhört stor del i människans liv.

 

Vårat verbala och skriftliga språk är något som intresserar och fascinerar mig. Att med ord formulera sig, göra sig förstådd och ha möjlighet att beskriva något så abstrakt som känslor.

De där ljuden. Ja, de där ljuden som kan så vackert beröra men likaså brutalt förstöra.

 

Ett nyanserat, välvårdat och detaljrikt språk är något jag personligen värdesätter högt. Fredrik Lindström skriver i sin bok ”Världens dåligaste språk” om språkets distinktion och betydelsenyanser. Han framför att det finns utrymme för fel och undantag såsom felstavning, felböjning och felaktiga ändelser då detta inte medför någon större risk att skada språket. Det enda som kan uppstå, enligt Lindström, är att andra kan ta efter vilket enbart påverkar enskilda ord, samt att fokuset på budskapet kan försvinna. När vi börjar använda oss av fel som rör uttryck, betydelser och förhållandet mellan flera ord, exempelvis: ”Chansen att han skulle dö var inte särskilt stor” och ”Risken att han skulle dö var inte särskilt stor”, menar Lindström att vi berövar språket dess precishet och därav blir svenskan ett sämre språk. Lindström förklarar även att särskrivning och ihopskrivning är fel som påverkar hela språksystemet, då detta orsakar betydelseskillnader.

Som jag tidigare nämnde; ett nyanserat, välvårdat och detaljrikt språk är något jag personligen värdesätter högt. Att jag håller med Lindströms åsikter är därmed kanske ingen större överraskning. 

 

Svenskan är ett komplicerat språk, det är inget jag förnekar. En besvärlig grammatik fylld av oregelbundheter, flertal olika stavningar för ett uttal och en sådan sak som särskrivning och ihopskrivning. Det är ett språk många av oss svär ilsket över eller obrytt vanvårdar. Jag är inget undantag. Jag tycker om logik, ett kriterie det svenska språket på många plan definitivt inte uppfyller. Men oavsett allt, så är svenskan imponerande. För trots dess svårigheter och ologik så lyckas det ändå bli ett begripligt och välfungerande språk.

Många påpekar besväret att lära sig det svenska språket för personer med läs -och skrivsvårigheter, dyslektiker och nysvenskar, och jag har all förståelse för argumenten. Det är inget simpelt språk att varken lära sig eller använda sig av, men å andra sidan är väl inget språk simpelt. Istället för att successivt eliminera vårt språk genom vanvård och argumentet att det är för svårt och besvärligt och därav bör förenklas, tycker jag vi bör ge dem som behöver särskild hjälp för att lära sig vårt språk precis den hjälp dem behöver.

Kanske är mina åsikter och argument delvis baserade på att jag faktiskt i princip redan kan vårat språk och därav upplever att besväret blir betydligt större om språket blir något annat än vad det i dagsläget är. Men min vilja och därav mitt argument är att bevara språket på grund av dess imponerande kombination av ologik, charm och elegans.

 

Jag kan inte konkret besvara frågan gällande vad vårat verbala och skriftliga språk egentligen betyder för oss. Men jag kan konstatera att språket, utifrån vad jag upplevt, ligger varmt om hjärtat hos många människor i detta avlånga land vare sig vi vill eller vet det. Så på sätt och vis betyder språket nog en hel del för var och en av oss. Kanske inser vi inte vårat språks elegans i all dess förvirring, kanske missar vi helt och hållet dess värde under ilskan av svordomar, eller kanske är de så pass att vi aldrig ens lagt en tanke till den konstform vi har i ägo.

De där ljuden. Ja, de där ljuden som kan så vackert beröra men likaså brutalt förstöra är vårat kära språk. Jag ber er att vårda det, svära lagomt över det och uppskatta det. För så småningom kanske vårat språk är ett minne blott.

 

Emmy Arvidsson, ES3C
Strömbackaskolan, VT -14

   Ibland önskar jag att tiden stod still för ett litet tag, så jag skulle hinna med allt jag både måste och vill göra utan att behöva planera eller överväga om eller när jag ska hinna med det.
Men det fungerar helt enkelt inte riktigt så, och därav blir en del saker och ting inte prioriterade i första hand. Bland annat bloggen för min del. Men jag har den i tanken, jag har inlägg jag vill skriva och dela med mig av, och så småningom ska jag förhoppningsvis kunna göra det. Tillsvidare får ni någon form av kortfattat återberättande av vad som skett på senare tid och vad som komma skall. I samma veva bjuder jag på några enstaka bilder också.

 

Jag kan lyckligt informera om att jag nu är anställd hos Textil Design i Norrland AB! Det känns fantastiskt skönt att äntligen ha ett jobb, i mitt fall ett helgjobb. Ännu mer fantastiskt är det också att jag trivs väldigt bra, och jobbar tillsammans med en sömmerska, vilket är så oerhört givande i och med mitt fritidsintresse för sömnad. Jobbet innebär att mäta, klippa, stryka/pressa och sy gardiner (och delvis överkast, draperier etc) till offentliga miljöer såsom skolor, sjukhus etc. 

 

27 februari till 13 mars tillbringade jag i Santa Maria, som ligger på ön Sal, som är en av nio öar tillhörande Kap Verde, som ligger på Afrikas västkust.

   Det var två oerhört uppskattade och minnesvärda veckor, som jag hoppas kunna dela med mig av i form av bilder och videos såfort jag får tid. Jag har nämligen varit riktigt bra på att verkligen använda min GoPro under resan.

 

I min ägo har jag nu en Filofax. En Personal Holborn, mer specifikt. Detta var en tidig present från mina föräldrar, och i nuläget kan jag berätta att den har kommit till väldigt stor användning. Jag tycker det är ett så roligt, mysigt och personligt sätt att hålla sig organiserad på. Något jag varmt kan rekommendera! Och för er som inte riktigt vet vad en filofax är, så googla eller youtuba. Det blir smidigast så.

   När tiden finns hoppas jag kunna visa och dela med mig av min filofax, rent visuellt med hjälp av bilder, men även ännu mer tankar och åsikter kring den.

 

Spendera tid med både gamla goa vänner, mer nyfunna vänner, samt gamla bekanta har hunnits med på sistone. Behöver jag ens berätta att det har uppskattats oerhört mycket?

Utöver det går stor del av min tid åt till skolan och dansen.

 

Jag vill informera mina nära och kära, och alla estetiskt intresserade, att boka upp den 16 maj för att komma och kolla på min och min klass slutproduktion! En dansföreställning, som kommer namnges "Desperate to be..." och erbjuda på en salig blandning av alla möjliga dansframträdanden ni helt klart inte vill missa! Kommer med mer information gällande detta så snart jag har möjlighet.

 

 

 

    Till helgen ska jag på en Pre-student fest med temat "Kom som du inte är". Jag bär väldigt sällan färgglada kläder, och någon peplum top äger jag inte heller, så tänkte att det kunde bli en passande kostym. Att sy den kändes även det passande, då jag får öva, sysselsätta mig med något jag uppskattar och slipper leta runt halva stan efter något som ska passa.

 

Jag föll för ett fjärilsmönstrat tyg ganska direkt! Oturligt nog var det ett helt stumt tyg, men jag valde att ge det ett försök trots de svårigheter som kan uppstå med ett ostretchigt tyg, och speciellt när jag är relativt ny inom sömnad.

Resultatet blev bättre än väntat! Jag är nöjd, och bjuder därav på en hel del bilder. Dessvärre är inte alla bilder sådär fullt skarpa och tilltalande, men dom duger.