Tjugosjunde februari - Trettonde mars spenderade jag i Kap Verde tillsammans med min familj.

    (Ja, det var nästan ett år sedan.. ber om ursäkt). Det var en resa jag personligen uppskattar oerhört mycket! Likt alla resor hade den sina bättre och sämre stunder, men näsintill alltid hamnar tankarna på dom bra stunderna. Ett gott tecken! Och därav är det dem jag kommer dela med mig av.

 

Kap Verde består av nio öar, varav vi bodde på ön Sal i ett område som heter Santa Maria, på hotellet Porto Antigo.

    Vi gick alla in med inställningen att detta skulle bli en avslappnad och inte så händelserik resa. För det mesta ligga på stranden, vid poolen och bara vara. Vi spenderade också stor del av våran tid på det viset, utöver att jag och äldsta lillasyster; Sofia, även tillbringade nätterna ute i Santa Maria. Vi promenerade längs stranden med en stjärnklar himmel ovanför oss, bekantade oss med jämngamla invånare, åt nybakt bröd mitt i natten, drack både goda och inte så goda drinkar, dansade med främlingar till livemusik, för att nämna en del. Jag uppskattade och uppskattar än idag dessa nätter oerhört mycket! Minnesvärda.

 

Jag har med mina minimala kunskaper och erfarenheter klippt ihop en video, i och med att både jag och Sofia hade med oss våra GoPro kameror. Istället för att skriva en roman, som jag oftast råkar göra, så tänker jag spara på mängden text och istället låta videon tala för stora delar av resan. Finns frågor och funderingar så är det såklart fritt fram att ställa dem.
Kramar!

Den 31 augusti satte jag mig i bilen tillsammans med mamma, pappa och Isola. En bilresa på ungefär 13h hade vi numera framför oss. Piteå -Stockholm. Nu var det min tur att lämna det trygga hemmet, att flytta hemifrån.

 

Jag uppskattar verkligen att åka bil, det är en härlig känsla. Just denna bilresa innebar inte en bilresa tillbaka hem, och det var en tanke som jag minns inte riktigt hade landat ordentligt i dåvarande stund. Jag var exalterad och så oerhört spänd inför allt som väntade; ny stad, nytt boende, nytt umgänge, förväntningar, förhoppningar, jobb, utbildningen, dansen och allt därtill. Och det var nog ganska exakt där mina tankar landade istället för insikten att jag nu skulle komma att leva min vardag ifrån min familj, mitt hem. Inte bara imorgon och om två veckor, utan flera månader, kanske flera år. 

Bilresan gick bra och vi anlände till lägenheten. I fyra dagar packade vi upp, monterade ihop möbler, stötte på problem, löste problemen och i slutändan var där en fantastiskt fin, mysigt möblerad lägenhet som skulle komma att bli mitt hem inom den närmsta framtiden.

Torsdagen den fjärde september skjutsade mina föräldrar mig till Skarpnäcks tunnelbanestation. Jag skulle åka iväg för lite ärenden och dom skulle påbörja sin bilresa hem till Norrbotten. Det var dags att säga hejdå. Vi kramades, länge. Jag minns så väl mammas tårfyllda ögon, "Men mamma, jag kommer ju inte vara långt bort!". Hon snyftade till och mumlade något i stil med "nej inte långt bort, bara typ 100 mil..". Det jag inte hade insett då, hade hon insett.

Mina första dagar, till och med veckor, kändes som någon form av paus från vardagen. I dåvarande stund kändes vistelsen i Stockholm som något som inom kort skulle vara över. Inte för att jag misstrivdes, eller att saker och ting inte fungerade som dem skulle. Utan det tog helt enkelt bara ett bra tag innan jag faktiskt insåg att jag numera bor här. Jag nämner det ofta, upprepar det, men det beror på att det var en stark upplevelse.

Så småningom blev den ungefär tjugofem minuter långa bussresan till Slussen, den ungefär sju minuter långa tunnelbaneresan till Östermalmstorg och därefter den ungefär sex minuter långa promenaden till mina lektioner, en rutin. Att ta en promenad till Ica Nära eller ta en buss till Willys, att laga middag, att tvätta etc. blev en vardag. Allt föll i sinomtid på plats, och tack vare mitt goda lokalsinne underlättades min vardag en heldel. Vilket jag är oerhört tacksam för, haha!

 

För att släta ut alla frågetecken gällande min utbildning så ska jag försöka förklara det så smidigt jag möjligtvis kan.

I våras sökte jag olika dans/dans -och musikal utbildningar och därmed gjorde auditions. En av utbildningarna jag sökte var SMU -Stockholms musikalartist utbildning på skolan BASE23. Auditionen pågick under tre dagar, varav man var tvungen klara sig vidare för varje dag. Jag tog mig till sista dagen, men klarade det inte hela vägen. Jag blev erbjuden en plats på skolans förberedande linje DayBase, en deltidsutbildning på dagtid mån-fre. Jag valde att tacka ja till denna deltidsutbildning. I slutet av juli blev jag informerad om att denna utbildning mest troligt inte skulle startas igång HT-14 på grund av för få elever som tackat ja. Jag blev erbjuden att få en aningen "specialsydd" deltidsutbildning på kvällstid istället. Jag valde att tacka ja till detta erbjudande, vilket då innebar att jag skulle dansa med två av BASE23s dansarlinjer.

 

Mina första dagar på BASE23 var framförallt nervösa. Om än jag hade besökt skolan i samband med audition så var den ändå en obekant plats. Jag kände ingen överhuvudtaget. Jag hade inte riktigt någon aning om vad jag skulle förvänta mig av lektionerna, huruvida jag skulle lyckas prestera, hålla nivån -och vad var det ens för nivå?, vad skulle det innebära som dansare att komma från en liten norrländsk stad till huvudstaden där var och varannan människa andats dans sedan barnsben.

Mina första dagar gick bra, trots nervositeten. Jag trivdes och körde på, försökte greppa alla de olika lärarna, komma in i skolan och utbildningen.

Det tog inte särskilt lång tid innan min kropp halvt om halvt gav upp. Jag har tidigare haft problem med smärta i ljumskarna, bäckenet samt att jag har ryggsmärtor dagligen sedan 13 års ålder. Det var alltför naivt av mig att tro att dessa problem på riktigt hade försvunnit bara för att jag tagit ett mer eller mindre uppehåll från dansen över sommaren. Jag blev rekommenderad av en elev på skolan (som numera är min vän) att söka hjälp hos fysioterapeuten Anna Magnusson Sogell och det är precis vad jag valde att göra. Återkommer till det senare!

Höst terminen 2014 var en helgrym danstermin för mig personligen. Att komma ifrån en liten stad och möta något större, möta fler dansare och dessutom oerhört talangfulla sådana har varit så givande. I och med allt detta var jag tvungen öka min prestation, öka tempot och ligga i för att hänga med. Jag upplevde en avsevärd skillnad hos mig själv som dansare. Om än jag inte alls var en av dem som höll högsta nivå.
   Jazz, modernt (i samband m. gästlärare), avanc. hiphop, house, stepp, sånglektion -masterclass, sånglektion m. fokus på stämmor och körsång, var lektioner jag tog del av på BASE23 under HT-14. Till en början tog jag även del av balettlektioner, men i och med att mina skador kom tillbaka valde jag att avstå baletten på grund av att just den läraren jag hade inte riktigt hade förståelse för mina skador, den dansstilen påfrestade aningen mer än dem andra och jag fick tyvärr inte den undervisning jag behövde på dessa lektioner.
   Min första föreställning med BASE23 blev på Slottet. Vi framförde föreställningen Drottning Kristina framför silvertronen, med bland annat kungen och drottningen som åskådare. Det var en rätt mäktig första föreställning må jag säga! 

 

Fysioterapeuten jag valde att vända mig till efter rekommendation från en vän. Detta var den bästa rekommendation jag någonsin fått, det bästa val jag någonsin gjort.
   Anna är som tidigare nämnt fysioterapeut, men utöver det är hon personlig tränare samt har dansat med New York City Ballet. Anna vet vad dans innebär både fysiskt och psykiskt, hon förstår tekniken, hon kan danstermerna och i kombination med hennes kunskaper som fysioterapeut och PT är det så klockrent det kan bli! Viktigt att inte glömma hur fantastisk hon är som person också. Jordnära, förstående, human och ställer upp, för att bara nämna några positiva sidor hos henne. Som coach är hon vettig, lyhörd och vakar över dig likt en hök. Det är 110% hårdträning som gäller och hon ser till att du utför det också. Problemen löser inte sig själv, utan de kräver hårt arbete, och det ger fantastiska resultat!

   Jag gick till Anna första gången i september, och ganska på en gång började jag gå till henne relativt regelbundet. Till en början fokuserade vi på ren rehabiliteringsträning, att få ordning på min kropp och skapa nya nervbanor så att jag skulle börja använda min kropp på rätt sätt och därmed bli av med mina smärtor. Så småningom har vi lagt på dansteknikträning. En balettbaserad teknikträning där jag får jobba mer specifikt inriktat på dansen, om än all rehab vi gör hjälper mig i dansen. Jag ser stora framsteg och upplever avsevärt mindre smärtor. Utöver det har jag fått en betydligt bättre förståelse för hur kroppen fungerar och hur jag bör arbeta med den.

Anna finns på Östermalm, Eriksbergsgatan 10B. Hemsida: http://www.physiotherapystockholm.se/sv-SE
Vill ni läsa mer om Anna: http://www.physiotherapystockholm.se/sv-SE/om-oss/anna-magnusson-sogell-21004956

I och med flytten visste jag att jobbsökande skulle bli aktuellt, jag behövde en inkomst för att kunna bo här. Satt en natt och sökte jobb via Arbetsförmedlingen -platsbanken. RetailKnowledge; retailpoolen, ett bemanningsföretag, sökte extra personal för Twilfit. Jobbet innebar att jobba som extra personal i Twilfitbutiker runtom i hela Stockholm. Jag skickade lite halvhjärtat in mitt CV och en kortare text till varför jag ville jobba på Twilfit, dock med inställningen om att detta var ganska omöjligt ändå. Twilfit är en butikskedja med mycket kunnig personal inom både service och en sådan konkret inriktad detaljhandel, och jag ansåg inte att jag riktigt hade dem egenskaper som behövdes för att klara jobbet om än jag så gärna önskade det. Till min stora förvåning visade det sig att jag hade helt fel, och det är jag så innerligt glad över!
   Inte alltför länge efter att jag skickat in ansökan ringde dem mig från RetailPoolen. Jag fick göra en intervju via telefonen, och därefter blev jag tillfrågad att delta på en gruppintervju. Tackade ja och deltog i gruppintervjun. Efteråt blev det en kortare, enskild intervju med var och en av oss. Vi var ungefär 15 st. Dagen avslutades med information om att vi skulle få besked om vi fått jobbet eller inte inom två veckor. Jag åkte hem och kände i den stunden att två veckor kändes som en evighet. Nu när jag väl hade tagit mig så långt så ville jag ju verkligen ha jobbet.

   Dagen efter på morgonen ringer dem från RetailPoolen. Jag är i den stund väldigt oförberedd och förvånad och nervös. Kvinnan i telefonen, som jag dessutom träffat dagen innan, frågar mig hur jag upplevde att gårdagen gick. Vi talades vid ett tag, varav jag berättade hur jag känt över gårdagen. Tillslut säger hon att jag inte behöver vara orolig över gårdagens prestation för jag hade fått jobbet! Jag var så oerhört glad, och det märktes tydligen genom telefonen också haha.

   Jag blev kallad till ett informationsmöte för att få ta emot den sista informationen, samt skriva avtal. Jag är anställd via RetailPoolen med ett ram-avtal, där kravet är att jag sysselsätter mig med studier på något vis och kan lova dem minst två hela arbetsdagar i veckan. Jag som anställd har ingen garanti på hur många timmar i veckan jag minst ska få arbeta. Det fungerar på så vis att jag fyller i dagar och tider jag är tillgänglig för jobb via deras hemsida där jag som Poolare har egna inloggningsuppgifter. Sedan ringer dem en antingen någon timme före ett arbetspass och frågar om en har möjlighet att jobba, i vissa fall blir en erbjuden arbetspass framöver.
Det låter kanske som lite halvtaskiga arbetsvillkor, och till en början var jag aningen skeptisk. Det visade sig att jag inte hade något att vara skeptisk för. Jag är helnöjd med detta jobb, Retailpoolen sköter detta på ett schysst sätt. Jag blir ofta erbjuden arbetspass, och dom har full förståelse om jag inte har möjlighet att tacka ja till alla pass.

   Den femte och sjätte november hade jag mina utbildningsdagar. Två heldagar i butik -en dag i en stor butik, och en dag i en liten butik. Jag sög åt mig all information likt en svamp, för jag kunde inte riktigt hantera det faktum att jag inte redan kunde detta jobb utan och innan. Denna hängivenhet var dock enbart till min fördel. Jobbet har gått bättre än jag någonsin vågat tro!

 

> De första veckorna tillbringade jag min tid på BASE23, i lägenheten och träffade vänner som var på besök i Stockholm eller vänner som också flyttat hit. Spenderade halloween med nyfunna vänner och deltog på en inflyttningsfest med en vän där de flesta gästerna var närmare 30 års åldern och jag blev igenkänd som Skellefteåbo.
> Under v. 44 kom min familj och en vän till min äldsta lillasyster på besök. 6st personer + 1 hund hemma hos mig, det var trångt och stökigt, men mysigt och uppskattat! Vi åt ute, såg Flashdance musikalen och The Richboyz Ninja, hade myskvällar och umgicks. När dem väl tog sitt pick och pack hem till Norrbotten igen fick jag en enorm hemlängtan. Minns det så väl.

> Den 29e november flyttade en kille från Dalarna in hos mig. Vi kände inte varandra, men han behövde någonstans att bo och jag behövde hjälp med hyran. Win win situation!

> I december umgicks jag mycket med fina vännen Felicia Goossens.
> Den 18e december for jag hem till kära Norrbotten för jul -och nyårsfirande med familj och vänner, samt jobb med fantastiska After Ski Team. Hade oerhört uppskattade dagar i Piteå, med kanske aningen för mycket festande, onyttigheter och rent ut sagt förjävliga sovrutiner. Men det var det lätt värt!

> Jag har av olika skäl tagit ett beslut att inte fortsätta studera på BASE23 VT-15. Jag kommer ta en form av kombinerad privat utbildning -och rehab hos Anna istället. Utöver det ska jag jobba så mycket jag bara kan.

> Den 11e/12e januari flyttar killen från Dalarna ut och min kära vän Elin Lindholm flyttar in den 13e januari!