Den 16 maj stod jag på scen tillsammans med fyra dansare. Min dåvarande klass, min gymnasieklass. Vi framförde föreställningen "Desperate to be...", en föreställning som vi tillsammans skapade under x antal månader. Föreställningen var vårt gymnasiearbete, vår sista föreställning som elever på Piteå Dansargymnasium och mest troligt också sista föreställningen vi skulle komma att göra tillsammans.
Det har nu gått närmare fyra månader sedan föreställningen ägde rum. Denna föreställningen stod mig väldigt nära, betydde mycket på flera olika vis. Under den tiden i mitt liv, under den tiden i mitt liv som dansare, var mina krav på mig själv enorma. Jag ville tillsammans med min klass skapa en förställning med god kvalité, jag ville att allt skulle bli så bra, och framförallt, jag ville att JAG skulle göra detta så perfekt. Det var lite där det hela föll, det var där jag föll.
I kaoset av föreställningsstress, nervositet, glädje, adrenalin och allt vad som upplevs i dessa situationer var jag nöjd med min prestation. Jag var så stolt över vad jag åstadkommit på scen, om än en del saker gärna hade kunnat gå bättre. Men i den stunden spelade det inte så stor roll. Helheten var så bra ändå!
Efteråt, när videos gick att ta del av föll all min stolthet. Av videosarna att döma presterade jag dåligt. Jag dansade dåligt, jag hade dålig utstrålning, jag sjöng inte särskilt bra, kläderna såg fel ut på mig. Allt var bara fel.
Självkritik. Ganska stark sådan.
Efter detta fortsatte jag dansa, jag fortsatte sjunga och delvis förträngde det jag sett på videosarna. Jag levde istället på känslorna jag upplevde under föreställningen, och alla positiva komplimanger vi fick från dom som såg föreställningen.
Tiden har fått gå, och häromdagarna tog jag mig tid att titta på videosarna igen. Den starka självkritiken återkom inte, och jag njöt istället. Såg det jag gjorde bra, var uppmärksam på det jag kan förbättra. Och jag insåg att detta inte alls är något jag är missnöjd över. Detta är en del av min resa som dansare, och jag lär föralltid vara en dansare på resande fot. Ständigt på resa genom mitt lärande, misslyckande och min utveckling.
I dessa videos finns så mycket bra att se och därav kommer jag dela med mig av dem.
Desperate to be seen En tolkning av Big Spender från Sweet Charity av Bob Fosse. Skapad & framförd av: Emelie Hedlund, Julia Werkmäster, Lina Jonsson, Julia Sandström och Emmy Arvidsson.
Desperate to be enchanted Låt: Latch -Sam Smith Koreografi & dansare: Julia Sandström.
Desperate to be confident Låt: Sexy and I know it: delux remix -Noah Koreografi: Emelie Hedlund Dansare: Emelie Hedlund, Lina Jonsson, Julia Sandström, Sofia Hedell, Jenny Vieira, Stina Lindberg, Deniece Boman Öquist, Felicia Larsson, Jennifer Lindgren, Julia Wallström.
Desperate to be unrestrained Låt: Prisms -65daysofstatic Koreografi & dansare: Julia Werkmäster och Emmy Arvidsson.
Desperate to be yours Låt: Got me good -Ciara Koreografi: Lina Jonsson Dansare: Lina Jonsson, Julia Werkmäster, Emmy Arvidsson, Emelie Hedlund, Julia Sandström, Stina Lindberg, Julia Viklund, Jennifer Lindgren, Julia Wallström, Jazmine Murphy, Brooke Johnson.
Desperate to be together Låt: Shake it out -Florence and the Machine Koreografi & dansare: Emmy Arvidsson, Emelie Hedlund, Julia Werkmäster, Julia Sandström och Lina Jonsson.
Desperate to move Låt: Word up! (the alias radio edit) -Little Mix Koreografi & dansare: Emelie Hedlund, Lina Jonsson, Emmy Arvidsson, Julia Werkmäster och Julia Sandström.
Den 11 juni tog jag studenten och därmed avlsutade mina tre år på gymnasiet.
"Tillsammans med familjen, helgoa vänner & onyktra, lyckliga studenter firade jag en dag som förblir minnesvärd och oförglömlig!" På instagram satte jag ord på dagen på detta vis, och jag väljer att behålla det så även här.
I år var det min tur att ta del av allt vad studentfirandet innebär, däribland balen.
Mina förväntningar på balen var inte särskilt höga. Detta grundade sig i åsikter och upplevelser från ungdomar som under tidigare år tagit del av balen. Jag är glad över att kunna säga: balen blev ett fantastiskt bra minne!
Jag tillbringade dagen och natten bland helgoa vänner, i en hemmasydd balklänning och med en kalufs prydd av äkta, vackra blommor. Maten mättade min mage alldeles tillräckligt, underhållningen föll mig inte alls i smaken och röda mattan var en rolig upplevelse.
Bara sådär. Och jag är nöjd!
Delar med mig av bilder som min syster både fotat och redigerat.
PS. Balen ägde rum den 5 juni. Men bättre sent än aldrig!
