"Den fjärde april nittonhundranittiosju. Början för en oerhört värdefull vänskap, och som de allra flesta vet så går inte vänskap alltid som en dans på rosor. Detta var alltså även en början på en hel del svårigheter. Jag var en liten flicka på två år och hon skulle komma att bli min närmsta vän. Detta skulle inte ske över en natt. Inte heller under två eller tre år. Detta skulle ta tid.

I de flesta fall tar jag förgivet att hon är medveten om min enorma kärlek till henne. Kanske beror det på att jag anser att orden inte räcker till och där av helt enkelt antar att hon ska förstå ändå. Hur förklarar jag min kärlek till denna obeskrivligt fina person? Och där sa jag det. Obeskrivligt. Men jag ska ge det ett försök. Ett försök att få er att förstå hennes betydelse för mig, ett försök att lyckas, så gott jag kan, formulera det obeskrivliga.
Med omtänksamhet och ärlighet har hon skapat en tillit och trygghet som är oersättlig. Vi pratar om näst intill allt, där varken positiva eller negativa åsikter uteslutas. Hon lyser upp min vardag, och likaså kan hon rasera den. Jag uppskattar det. Just för att oavsett hur arg och förbannad vi än blir på varandra, så kommer jag inte gå miste om den starka relation vi har till varandra, utan snarare stärka den. Med en öppen och varm famn tar hon emot mig och står stadigt likt det starkaste berg. Jag kommer vara evigt tacksam för det.
Hon har en tendens att prata genom näsan när hon är exalterad och glad, så det är knappt någon som förstår henne utom jag, och bara det ger sådan karaktär. Det ska i de flesta fall vara allt eller inget för henne. Det är sällan det finns ett mellanting, och det är en så typisk del av henne. Hon har en förståelse, mognad och barnslighet som gör det hela till en perfekt blandning. Ägare till en vacker och säregen sångröst är hon också, som jag flertal gånger blivit berörd av, och likaså avundats. Inte nog med att hon har en personlighet jag så innerligt uppskattar, trots hennes ibland besvärliga utbrott, så har hon en väldigt charmig utsida. Lockigt hår och stora framtänder.

Den trettonde januari tvåtusenelva lät vi våra röster samarbeta till Lisa Nilssons låt handens fem fingrar. Sedan grät vi tillsammans. I mars tvåtusennio umgicks vi i värmen. Vi cyklade på gator långt härifrån, jagade av hundar, nästan så pass rädda att vi höll på skita på oss, endast för att köpa mentos. Jag minns hur vi kunde sitta vid julgranen i timmar och leka med gosedjur och dinosaurier. De små leksakerna fick ett eget liv i våra fantasier och dem fick bo där i barren under juletiden. När vi var små trodde vi uppenbarligen att vi kunde flyga, för gång på gång hoppade vi från sänggaveln uppe i sovrummet och flaxade desperat med armarna innan vi landade i golvet med en duns. Filmerna Järnjätten, Frosty the Snowman, Lillefot, Balto och Den modiga lilla brödrosten underhöll oss i våra små flickår och är idag uppskattade barndomsminnen.

Idag är jag en flicka på sexton år och hon är min absolut närmsta vän. Det skedde inte över en natt, inte heller under två eller tre år. Det tog tid. Det finns inte en sekund av tiden tillsammans med henne jag ångrar, oavsett motgångar och framgångar. Orden gör inte känslorna rättvisa, men jag gav det ett försök, precis som jag sa.
Älskade lillasyster, tack."



Min yngsta lillasyster är inte mindre älskad, och jag hoppas att jag inte ska behöva förklara mig. Detta var mitt svenska tal.