Att..

 

Mitt mående har varit likt en berg -och dalbana på sistone. En drastisk sådan dessutom med snäva kurvor, branta backar, långsamma starter och abrupta slut. Jag har ett bra liv; fantastiska vänner, en oersättlig familj, goda förutsättningar vad gäller jobb, får bra hjälp med mina rygg -och bäckenbesvär, bor i en fin lägenhet. U get the point. Trots detta är inte mitt mående alltid på topp. Otacksam och girig? Skulle jag definitivt inte vilja påstå att jag är, utan snarare mänsklig.

   Att hitta den där balansen i livet, i vardagen, för stunden. Det är inte gjort i en handvändning, och det har gjort mig aningen ostabil. Det är mer än okej att må på detta vis, och det är viktigt att våga känna efter hur en mår.

Dagligen cirkulerar mina tankar numera rätt så intensivt kring inledningen av detta inlägg.

Jag är så innerligt tacksam. Jag uppskattar så mycket. Dagligen.
   Mina fantastiska föräldrar, som i alla stunder utan minsta tvekan alltid ställer upp för mig, mina syskon, varandra och personerna i vår omgivning. Flytten, boende & mat, dansen & träningen, livsguidening, tryggheten & kärleken -dom ger mig allt och lite till. Jag skulle inte vara där jag är idag överhuvudtaget utan dem.

   Mina två älskade systrar, som ger mig sådan kärlek och erbjuder den finaste av vänskapsrelationer. Ni är och förblir två av de absolut mest värdefulla i mitt liv. Oavsett vad, oavsett allt.

   Vänner -nära & bekanta, gamla som nya- ni är så ofantligt betydelsefulla. Att tillsammans uppleva ungdomen och livets alla händelser, svårigheter och euforiska minnen (samt allt däremellan) är för mig ovärderligt. Vänner tycks komma och gå genom åren, kanske främst på grund av livets alla val av vägar, vilket jag har stor acceptans för. Men trots det så är jag mån om mina vänner, anser att det är viktigt att vårda sina vänskapsrelationer. Vad än det innebär för varje enskild relation.

 

Var dag kan jag mätta min mage med bra, hälsosam kost. I vissa fall väljer jag ohälsosammare alternativ, för att jag vill och har den möjligheten. Jag har en bekvämlig säng att sova i varje natt, till och med hela dagar om jag så skulle vilja och behöva. Både dator och telefon har jag i min ägo, dagligen använda och personligen något jag upplever att jag behöver i min vardag. Kläder, skor och skönhetsprodukter i flertal, och stor möjlighet att införskaffa mer. Mat och prylar av olika slag. Något som jag lätt tar förgivet, på grund av att jag har det välställt, och mer eller mindre alltid haft hela mitt liv.

   Allt detta är jag innerligt tacksam över, om än mycket av det ovanämnda "bara" är prylar, och jag har en dålig vana att ta det förgivet.

 

Jag har i nuläget tre olika jobb, samtidigt. Samt att jag rehabiliteringstränar och tränar dansteknik. På mitt nyaste jobb har jag fasta dagar -med andra ord; ett schema. På mitt andra jobb (näst nyaste) blir jag förfrågad gällande arbetspass helgen innan den kommande veckan (ev. schema framöver) och det sista jobbet (Twilfit -RetailPoolen som jag skrev om här) blir jag oftast inringd till samma dag det gäller eller eventuellt med några dagars framförhållning. Min vardag är med andra ord delvis regelbunden, men oftast väldigt oregelbunden, flexibel och varierande. Detta har absolut sin charm och sina fördelar, men i nuläget har nackdelarna vägt aningen tyngre. Ovissheten om vilka dagar jag blir inringd på jobb -ifall jag överhuvudtaget ens blir inringd på jobb. Ovissheten om vad jag kommer tjäna ihop under den aktuella månaden. Svårigheterna att planera vardagslivet när jag måste se till att vara tillgänglig hela dagar ifall jobbpass eventuellt dyker upp, och blir det inga jobbpass så har hela dagar spenderats på väntan. Detta upprepas vecka efter vecka, månad efter månad.

   Missförstå mig rätt, jag trivs verkligen på alla mina jobb. Jag har bra chefer, kollegor, löner och arbetstider. Och det är trots allt jag som själv valt att ta på mig alla dessa jobb. Skäl till föregående mening: Jag tycker om att ha flera olika jobb, att variera mig. Jag vill lära mig så mycket som möjligt, samtidigt, skapa goda arbetslivserfarenheter. Jag behöver en stor inkomst för att kunna bo hemifrån, i Stockholm stad, finansiera rehabilitering och framtida eventuella dans -och sång utbildningar/lektioner. Om än mina motiv till alla dessa jobb är starka nog för att få mig att göra detta, åtminstone i nuläget, så betyder det inte att det är en drömvardag eller något jag i längden kommer klara av.

   Trots allt så är jag evigt tacksam för att jag fått chansen till alla dessa jobb, och därefter blivit erbjuden att jobba kvar. Jag uppskattar så innerligt den fina feedback jag fått från chefer och kollegor på mina nuvarande jobb, och även alla tidigare jobb såklart. Det går väldigt bra för mig inom flera olika branscher, vilket jag fortfarande är förvånad över, men än en gång väldigt tacksam för.

 

Vars är jag påväg? Vad är min framtidsplan?

   Jag vet inte. Är väl svaret jag skulle ge på de två frågorna... på grund av osäkerhet. Som ungdom i dagens samhälle bör jag mer eller mindre ha en utstakad plan, ungefär, åtminstone. I alla fall vad jag upplever förväntas, om än jag är fullt medveten om att jag är långt ifrån den enda ungdomen som inte vet vars jag är påväg. Kanske är förväntningarna enbart mina egna, något jag fått för mig att andra förväntar sig?

   Jag har ingen konkret framtidsplan. Däremot vet jag mer eller mindre konkret vad jag vill syssla med i framtiden, och denna medvetenhet har tillkommit på senare tid. Huruvida jag kommer kunna lyckas ägna mig åt detta, samt på vilket sätt, vet jag i nuläget inte riktigt. Och det är väl just precis det! Jag måste leva i nuet, absorbera all den kunskap och alla de erfarenheter jag skaffar mig just nu, för att ha större möjlighet till mina framtidsdrömmar. Att leva i nuet, att vara närvarande är för tillfället min absolut största svårighet!

   Just precis vad jag vill livnära mig på framöver är inte det relevanta, men för att lättare kunna sätta ord på det hela och ge konkreta exempel så nämner jag det lite lätt i alla fall. Dans, träning, någon form av estetisk verksamhet och eventuellt sång/musikal är de områden jag vill syssla med. Exakt på vilket sätt är inte relevant. Poängen (och exemplet) är att jag måste fokusera på min rehabilitering och den dansteknik jag i nuläget utövar för att inom snar framtida kunna dansa igen och därmed komma närmre mina framtidstankar. Jag måste leva här och nu för att kunna leva sen.

   Mina nuvarande jobb är kanske inget som starkt kan förknippas med vad jag egentligen vill göra, men det är arbetslivserfarenheter -ger mig kompetens av olika slag, i olika branscher, i livet. Oundvikligt är att det även är inkomstkällor, något som är nödvändigt för min nutid och framtid.

 

Att i allt detta lyckas planera lagomt och prioritera rätt. Jag måste alltid vara beredd ifall jag blir inringd på jobb och då se till att ha med mig allt jag behöver vad gäller kläder, mat och så vidare. Ska jag orka med träning måste jag se till att sova, och ska jag hinna sova i tid måste jag se till att lagat mat under helgen eller de dagar jag lyckas vara ledig. Det är ett ständigt planerande på något som är så osäkert.

   Att sedan välja sina prioriteringar, vad som är viktigt och vad som bör väljas i första hand; en efterlängtad utlandsresa eller flertal hemresor till min älskade familj i Norrbotten. En behövlig nattsömn eller en lyckobringande film under nattimmarna. Spendera pengarna på hälsosam mat, ekologisk mat eller en rätt så näringsfattig man ack så god chokladkaka. Just nu är det jobben som stått för första prioritet. Allt annat har blivit mer eller mindre prioriterat i andra hand, därmed även mig själv. Ohälsosamt och långt ifrån hållbart. Att prioritera är viktigt, och vad en prioriterar är upp till var och en, men glöm aldrig dig själv. Glöm aldrig mig själv.

 

Denna vår fyller jag tjugo år. Jag är en av dem som till och från ofta lägger stor vikt på den juridiska ålderna. Någonstans har jag fått för mig att jag redan nu, innan jag ens fyllt mina tjugo år, bör ha uppnått något storartat. Åldern är i många fall enbart en siffra och talar inte nödvändigtvis för den fysiska och psykiska ålderna hos en person. Tjugo år är hur som helst inget att vara nojig över, jag är ung. Ändå lyckas jag hinna lägga tid och stressa upp mig på en sådan sak. Kanske beror detta på att åldern är lätt att använda som en koppling till vars jag ungefär bör vara i livet? Eller snarare, vars jag fått för mig att jag bör vara i livet. Jag börjar bli så pass gammal att självständighet är aktuellt. Jag har flyttat hemifrån, jag har på egen hand skaffat jobb, jag handlar och tillagar min egen mat, jag tvättar och städar. Så på sätt och vis är jag väl självständig. Men egentligen är jag långt ifrån självständig. Än en gång, mina fantastiska föräldrar, jag behöver dem för att kunna göra allt det jag gör i nuläget. Det är absolut inget fel med det, jag är så innerligt tacksam för att jag alltid kan vända mig till dem oavsett vad, men jag tycker övergången från ungdom till ung vuxen är hårfin och rent ut sagt förjävla svårhanterlig. Du är tillräckligt gammal för att bli tagen på fullt allvar, likväl som att du när helst det passar kan bli nedtryckt för att du fortfarande "bara är barnet ännu", alldeles för oerfaren och ung för att veta vad saker och ting egentligen innebär. Vi alla går igenom det, jag är inte ensam.

   Trots allt är denna period av livet spännande, uppskattad, intressant och så full av möjligheter! Och det är guldpokalen i allt elände, och det är helt ärligt så värt. Hade bara inte tackat nej till lite mer klarhet och balans, om än det kanske är lite för mycket begärt, ger mig en lite för stor guldpokal.

 

Att sätta ord på allt detta är svårt, men på något vis känns det nödvändigt och skönt. Det är ett virrvarr av tankar, känslor och funderingar. Även en chans att sätta ord på sådant jag är så oerhört och innerligt tacksam för, åtminstone en del av allt. Det finns ingen slutpoäng, ingen lösning på något i denna text. Bara en ung kvinnas tankar, känslor och funderingar satta i ord så gott hon kunnat. Det är ett personligt organiserat kaos.

     _________________________________________________________________________________________________

   Måndag den 9onde feb spenderade jag och Elin kvällen på München bryggeriet och njöt av The Kooks underbara musik.

   Den 11e feb fick vi finbesök av en saknad vän, Emelie Hedlund. Lite festligheter, sena nätter, filmkvällar och skönt häng har vi hunnit med. Idag återvänder hon till England.

 

Den 1 mars flyttar jag och Elin till en annan lägenhet. Billigare hyra, centralare och badkar!! Mina föräldrar och min yngsta lillasyster kommer ner den 28e feb och hjälper oss med flytten, vilket känns sååå fantastiskt! Dels att få flytthjälp, men också att äntligen få umgås med dem igen.

   Två resor hem till familjen är bokade nu under våren. Det vankas bröllop och efterlängtat familjehäng uppe i kära Norrbotten. Återser förhoppningsvis även gamla goa vänner.

 

Det var allt för nu, på återseende!